Hei
Jeg lurer på om det er noen med erfaringer med samlivsbrudd? Mannen min har angst og depresjon, jeg har glidd mer og mer unna følelsesmessig og de siste to årene har jeg blitt i forholdet for barnas skyld (nå 3 og 5 år). Mannen min har ikke lenger evnen til å sette noen foran seg selv og blir sint for den minste lille ting. Nå ser jeg at det går ut over ungene, og den eldste er blitt redd faren sin. I de gode periodene er mannen min en god far, men for det meste er han utilgjengelig og oppfarende.
Jeg har ikke lyst til at ungene skal miste daglig kontakt med oss foreldre, men jeg ser nesten ingen annen utvei. Jeg gruer meg til alt det medfører, både praktisk og ikke minst følelsesmessig. Hvordan ungene skal takle det er min største bekymring, men selvfølgelig er jeg bekymret for om mannen min kommer til å gå helt i kjelleren. Hvordan skal vi fordele daglig omsorg av ungene, jeg vil ikke at de skal være for mye alene med han, han blir veldig fort sliten og takler ikke mas og konflikter.
Noen vil kanskje si at jeg er egoistisk, men jeg føler at jeg ikke har tenkt på meg selv de siste åtte år, det er alltid mannen sine behov som kommer først, og ungene selvfølgelig etter at de kom. Jeg prker ikke gå å liste meg på tå og være muntrasjonsråd lenger. Jeg vil ha forutsigbare dager.
Huff, det var rotete. Hvis noen har erfaringer, på den ene eller andre siden, blir jeg glad for å høre om de.

Hej Lillemoren!

Enligt min tolkning av det hela, så har det tippat över och ni borde ha agerat mycket tidigare.

Nu vet inte jag hur långt ni har kommit och vad din slutgiltiga beslut är, men har ni någonsin haft familjerådgivningen? Det är svårt att tvinga med sig någon till familjerådgivningen, men samtidigt så kan man se hur långt den andra partnern är villig för att rädda relationen, vilket kan påverka vissa beslut!

Att hålla ihop för barnens skull funkar inte i längden, du blir bitter och barnen far illa av det. Men faktum är ju att barn mår mycket bättre av att ha två föräldrar som mår bra på olika håll än tillsammans i en kärlekslös, irriterad relation.

En skilsmässa är ingen katastrof, det är visst jobbigt men barn är smartare än man tror! de märker om föräldrarna inte är lyckliga med varandra. Ingen tackar dig för att du stannade, du går sönder inombords och det skadar barnen mer än om ni går skilda vägar.

Prata med din man om det! Diskutera vad ni båda kan eller är beredda att göra, så att det blir tydligt för er vad ni ska jobba emot. Men det bli naturligtvis tungt om du måste arbeta helt ensam. Ni är ju två i den här relationen. Och med det delat ansvar för att försöka komma tillrätta med problemen.

Önskar dig lycka till med vad du än väljer att göra! Men något borde du göra, dra iväg honom till familjerådgivning eller sätta stopp.

Hei Lillemor.

Jeg kjenner meg noe igjen i det du skriver - bare fra mannens perspektiv.
Fra min erfaring så skjønte jeg ikke hvordan ex oppfattet meg - og hva hun så problemet var. Og for meg hjalp det når det ble formidlet via 3 person.

Så snakk med han og prøv å få til møter via familievern kontoret. Jo bedre dere takler bruddet, jo mindre ille går det ut over barna. Barna har to foreldre og det er viktig at du husker at dere ikke må gjøre det vanskeligere enn dere må. Dersom han har faktiske problemer er det viktig å få han til å skjønne det. For du ønsker vell ikke at barna ikke skal ha en Far?

Hej igen!

En människa som befinner sig i kris har oftast förlorat kontrollen över sin livssituation. Då kan det vara skönt att kunna ta emot det stöd som omgivningen vill ge en. Du ville ha tips och råd från andra som har varit i liknande situationer eller känner,vet,hört. Men för att man ska kunna hjälpa till ytterligare så är det bra om du också kommenterar lite närmare.

bumpar upp tråden så flera kan bidra!

Tack på förhand :-)

Hei og takk for svar.
Vi har vært gjennom familierådgivning. Problemet er bare at min mann er en godt utdannet og veldig velformulert mann. Han vet at han har problemer og er åpen om det. Han går til behandling, men han gir nok uttrykk for at han takler ting bedre enn han gjør til andre. I familierådgivning snakket vi mye om bruk av f.eks. nettbrett/mobil, han måtte være mer tilgjengelig for oss i familien. Det var greit i to dager, så er det tilbake til å mure seg inne bak mobilen.
Mannen min trenger enormt med tilbakemelding og fysisk bekreftelse, jeg er på det stadiet at jeg helst vil unngå fysisk kontakt, han tiltrekker meg ikke lenger. Han sitter som regel i sofaen, uvirksom, det er ikke tiltrekkende. Jeg har sagt flere ganger, at han må bidra i familielivet og da kan jeg lettere gi han positive tilbakemeldinger. Ja, han er syk, men han er også ekstremt lat og jeg mistenker at han bruker sykdommer for å slippe kjedelige oppgaver hjemme.
Når han har gode perioder, er han ekstremt egoistisk og vil kjenne på den gode følelsen. Han prioriterer liksom ikke å støtte med i det daglige når han har overskudd til det. Jeg trenger også støtte. Jeg gjjør ca 80% av alt arbeid, og jeg må mase skikkelig for at han skal gjøre det han gjør.

Jeg sitter å leser historien min i din.
Er akkurat der du var i 2015.

Hvordan har det gått med deg?

Hei,
Leser din historie og føler jeg står i litt lignende situasjon.
Mannen min er tidligere diagnostisert med angst og depresjon. Han har det ikke lett. Legen tilrådet psykolog og gav henvisning, et tilbud han ønsker å benytte. Men henvisning er blitt avvist av helseforetaket. Vet ikke hva som skjer videre mht oppfølging fra helsevesenets side.

Vi har tre små barn og han kan være veldig flink til å være tilstede for dem (flinkere enn meg). I sum er han en god far. Men han blir også fort sliten. Så om han bruker litt tid med dem på ettermiddagen er han nok litt i kjelleren resten av kvelden (men dette går ikke ut over barna som da har lagt seg).

Det jeg har begynt å tenke på i det siste er hvordan denne relasjonen påvirker meg. Jeg har det ikke bra, men har tenkt at jeg skal nok holde ut for ungenes skyld.

Men så lurer jeg på om jeg har forutsetninger for å være en bedre mor om jeg hadde sluppet å leve med denne mannen? F. eks kan jeg også være oppfarende. Jeg har noen ganger tenkt at kanskje noen av mine utbrudd mot barna egentlig er frustrasjon mot min mann (?) For jeg kan ikke drøfte ting med ham, det ender sjeldent til noen konstruktiv samtale. Jeg går mye og kjenner på sinne, frustrasjon og irritasjon som er rettet mot ham. Samtidig kan jeg ikke snakke med ham, for i hans øyne er det jeg som er problemet. Han uttrykker også at det å være gift med meg er delaktig i hans depresjon. (Ikke noe han gjentar for ofte, men han har sagt dette tidligere).

Jeg tror at far har en viktig rolle i barnas liv. Jeg tror ikke han ville holdt ut å ha ungene alene om vi skulle skilt lag.

Er det liv i denne tråden ennå?

Jeg er i et forholde med en syk mann, angst og depresjoner...

Hei,
Jeg er også i lik siutasjon som nevnt over her. Vil du prate?